Parisavtalet
Det är min sista "skoldag" i denna utbildning trotts att samtliga "skoldagar" varit på distans. Valde att använda denna dag till de sista uppgifterna, vad annars? :-) Det gick ut på att kriva bl.a. en kommentar i kursen "Mångformigt företagande i lokala livsmedelssystem" vilket ledde till att kommentaren passade in som ett slut för mej i denna blogg.
Jag vill tacka initiativtagarna till denna utbildning för mervärdet jag fått av den. En av de mervärden är denna företeelse: utbildningen har skapat mej ett utrymme att fundera över sammanhang jag kanske inte annars kulle börjat fundera på och ännu mindre förmått mej att lägga till text. Har ingen aning i dags dato ifall det kommer att leda till något men när man förmår sej att formulera frågeställningar i en tvärvetenskapligt perspektiv upplever jag i alla fall personligen en viss tillfredsställelse.
Sammanhanget som denna kommentar berör är hållbarhet men kanske främst en oidentifierad livsfilosofi?
Detta är som många andra sammanhang i den här utbildningen, ett ytterst komplext sammanhang.
För mej i grund och botten är det fråga om förvaltning och specifikt förvaltning av våra naturresurser, både ändliga och förnybara.
De grundfrågor som jag stöter på när jag funderar och fördjupar mej i dessa frågor är som ex. : Vad är god förvaltning, vad är hållbarhet och vilka är de långsiktiga värderingarna som man bör beakta och balansera mellan för att uppnå målen?
Har satt mycket tid på att fundera på dessa sammanhang och bena ut orsakerna och slutsatserna i dem. Desto mera jag gör det, desto svårare blir det att komma till några egentliga klara svar. Detta beror på flera saker men främst på att våra värderingar vi anammat oss själva grundar sej på historiska fenomen som egentligen inte behöver stämma eller kanske rättare sagt "rimma" med det lilla vi känner till idag.
Det är nämligen så många saker som är ett kulturellt arv från en tid då vi inte hade tillgång till den kunskap och verktyg som vi har idag samtidigt som vi känner till våran egen påverkan på vår omgivning mera än vi någonsin känt till tidigare, åtminstone under modern historia.
För mej personligen tror jag att jag kommer att kämpa med dessa frågor resten av mitt liv, av den enkla orsaken att jag är av uppfattningen att vi känner till för lite idag. Vi kommer att behöva anpassa oss till ännu större förändringar i framtiden än vad de senaste generationerna har behöva göra inklusive min egen hittills. Efter som samhällsutvecklingen är i en accelererande fas.
Allt det här grundar sej i någon typ av ekonomiska värderingar, vilket vi skulle behöva mer forskning i. Idag värderar vi saker på ett mycket konstlat sätt och t.o.m. kan uttrycka oss att det finns ovärderliga saker i vår omgivning trotts att vi mycket väl känner till att det är fråga om tillgång och efterfrågan som styr priset på en tillgång.
Hur värderar vi då vår planet som helhet efter som vi då endast har ett klot att tillgå?
Igår hade vi använt hela årets resurser och beräkningarna säger att vi för tillfället lever som att vi skulle ha 1,7 stycken Tellus att tillgå.
Ifall vi skulle ha en fungerande marknad skulle då allt kosta 1,7 gånger mera eller skulle det möjligt vis kunna vara så att det är vissa företeelser som vi inte över huvud taget skulle kunna göra? För min del försöker jag till mån av möjlighet inte göra sådana saker som jag vet att snedvrider konsumtionskurvan utanför hållbarhets rutan. Men samtidigt har jag inte råd med 100 meters lyxkryssare eller nya fordon för den delen, vilket är all sådan konsumtion som påverkar mej indirekt. Med resultatet att mina personliga val och vad jag kan göra begrännsas markant.
Varit och seglat den senaste veckan i Åbolandsskärgård i en Vindö 30 som definitivt påverkade skövlingen av regnskogen och koldioxid utsläppen på 60-talet men som idag kan beräknas som en kolsänka.
Blev förundrad över alla de nya miljonlådorna som folk låtit bygga ute på kobbarna. Har uppfattningen att dessa lådor inte kommer att utnyttjas mer än någon vecka i året.
Frågan som uppstår i dessa sammanhang är att finns det någon naturlig företeelse som kan påverka fördelningen mer jämt mellan de som omfattas av samhället eller leder all utveckling alltid till överflöd i ena ändan och underskott i den andra?
Som vi nu har det i samhället använder vi en del av det rörliga samhällskapitalet till att hålla de fattigaste i liv för att det är helhetsmässigt lönsamt för tillväxten, samtidigt som vi i andra ändan använder subventioneringar till överflödskonsumtion som aldrig förr, i den andra ändan.
När det kommer till EU:s gröna giv så uppstår frågan hur mycket av dagens bnp skall användas till att skapa hållbarhet eller räcker det ens till ifall man använder största delen till det?
Min fundering är att allt är gröntvättning efter som den politiska inriktningen bygger på tillväxt och om vi skall hålla i tillväxten bör vår konsumtion öka och efter som man mäter tillväxt i bnp och procentenheter behöver kurvan vara exponentiell. Det betyder att vi hela tiden behöver mer naturresurser för att klara av mera hållbarhet?
Att sitta i en sådan paradoxal situation i tanke på att det är en sådan värld vi kommer att lämna som arv till kommande generation skapar en atmosfär för så stora motsägelser att hela sammanhanget är ohållbart från början till slut, samtidigt som vi vet vad ett sådant scenario leder till.
Av de här orsakerna kommer jag tillbaka till det jag skrev tidigare, att vi kommer att få anpassa oss till en allt snabbare förändring framöver och största delen av dessa förändringar kommer att vara obekväma för största delen av oss. Vi vet också vem det kommer att drabba och drabba hårdast.
Det finns idag svar på hur vi kan överleva som individer hållbart genom dessa utmaningar som vårt samhälle har skapat för oss. Men för det behöver vi gräva djupt i sammanhangen för att hitta svaren och det hela blir en livsstil som ej ännu fått ett slutligt namn. Men vid dags dato har denna som vilket kärt barn som helst väldigt många namn. En del kallar det Permakulturister och en del kallar det Regrarians.
En trevlig fortsättning på sommaren och önskar nya studeranden inom linjen för hållbar samhällsutveckling eller aka Permakultur och Regenerativa odlingsmetoder lycka till. Så här i skenet av Solpunken den sista Juli 2021.
Bild: Edouard Noisette - 2011
Fakta: https://en.wikipedia.org/wiki/Solarpunk
Daniel W. Nyman den 30.07.2021
Höstförberedelser och sammanfattning
Regnskurarna har avlöst varandra på sistone, men det är fortfarande runt tjugo grader varmt på dagarna. Det bådar gott för svampen i skogarna. Om inte annat väntar jag på att trattkantareller ska ploppa upp.
Det här är mitt sjätte och avslutande blogginlägg. Mina tidigare inlägg finns att läsa här: 1. Permakultur och omställning, 2. Radhusodling i Akalla, 3. Odling och potatisupprop, 4. Djurskötsel och Norråkerodlingar, samt 5. Växande och skördande.
Växthusprojektet på gården utanför Ekenäs har också gett skörd. Jag har regelbundet fått videorundvandringar via WhatsUp av min mamma och fått se hur potatis, fänkål, dill, kål, gurka, squash, tomater och majs växer. Vissa växter som gurka och squash har fått väldigt mycket blad och nästan inga grönsaker, medan andra som potatis har gett en bra skörd. Som med mycket annat får man prova sig fram och se vad som funkar. Nästa år får man ta nya beslut utifrån det som funkade mindre bra i år.
Växthusprojektet i Ekenäs
Jag har en 40 liters kompost som jag tycker har fungerat bra. I den har hamnat mindre trädgårds- och hushållsavfall. Jag har vattnat och vänt på den lite nu och då och den luktar fint. Häftigt att se att det funkar med kompost också i mindre skala och man får anpassa sig efter sina förutsättningar och tillgång till plats. Det känns bra att bidra till kretsloppet och göra jord för att sedan använda den. Större trädgårdsavfall som kvistar för jag till en containerlastbil som kommer till bostadsområdet ungefär varannan vecka.
Akallaodlingar
Sammanfattningsvis så är jag nöjd med det jag odlat och skördat, hemma och i närliggande skogar. Det har blivit smultron, svarta vinbär, skogshallon, blåbär och lingon. Jag har torkat eller fryst timjan, citrontimjan, mynta, kungsmynta och basilika. Jag har ätit egen sallat, rucola, dill, persilja, mangold, gräslök, potatis och tomater. Det som är lite knepigt är norr- och sydläget. När det blir varmt, blir det oerhört varmt i söder och då är alternativet helskugga, vilket inte heller är optimalt för de flesta växter. Det här kan jag inte påverka, utan får göra det bästa av det. Om jag inte hade varit fast i Stockholm hade jag inte kunnat ha odlingar på det här sättet, så något positivt har pandemin också fört med sig. Det här får bli mitt sista inlägg här, men jag kommer att fortsätta skriva på Åhlis omställning om omställning och permakultur ur ett bredare perspektiv.
Septemberhälsningar från Anna i trädgårdsstaden!
Läs mer
Småskaligt men storslaget – om utbudet på Tallbacka Trädgård
Iår odlar vi kring 37 olika tomatsorter i våra växthus (kolla in mitt första inlägg där det finns foto från planteringen av tomater. I det andra inlägget kan du se hur samma plantor vuxit till sig). Allt från den lilla gula och röda vinbärstomaten till de maffiga bifftomaterna Cour Di Bue hittar du här. Och där emellan finns det vanliga och mer ovanliga körsbärstomater, plommontomater, runda och avlånga tomater. Det finns tomater i många färger och former. Många av sorterna har vi odlat redan i många år. Till exempel Favorita, Maranello, Portento, Caprese och Santorange hör till sorter vi tycker mycket om. Men sen finns det alltid rum att testa något nytt. I år har vi bland annat testat Snack röd och Snack orange. De har båda fått tummen upp och kommer troligen ingå i sortimentet också nästa år.
I juli månad kulminerar utbudet av grönsaker hos oss. Denna månad har vi skördat och sålt slanggurka, frilandsgurka, snackgurka, paprika, chili, aubergine, squash, vindruvor, dill, persilja, basilika, rosmarin, sallat och lök. Ja och tomaten då förstås. Tomater utgör huvudgrödan medan det övriga är bra komplement i vår direktförsäljning. Tanken är att ha ett så mångsidigt utbud som möjligt. Men tiden och orken räcker inte till för att odla, sköta och skörda allt som man skulle vilja. Därför samarbetar vi med andra lokala odlare – till vår direktförsäljningspunkt hämtar andra lokala producenter potatis, morot, rödbetor, jordgubbar, blåbär, hallon, bröd och saft. Att bygga nätverk är en viktig princip inom permakultur.
Direktförsäljningsbordet - en samlingspunkt i skogen med lokalproducerade varor.
Vi har en verksamhet som fungerar och som vi kan livnära oss på idag. Men den är i ständig förändring och utveckling. Små steg, förhoppningsvis i rätt riktning. Då min mamma och pappa köpte gården 1986 fanns det inga växthus. En odlingsrådgivare som var på besök gav ett utlåtande om marken som löd ”olämplig för odling”. Jorden var alltför sandig. På något vänster lyckades mina föräldrar iallafall odla inte mindre än 400.000 eternellplantor på åkrarna några somrar efter detta. Som mest hade de 20 säsongsarbetare och Finlands största eternellodling med självplock. Jag minns den lilla mjuka kattfotblomman som växte flera år på en liten del av en åker. Det var ett ljuvligt ställe att växa upp på.
Ett flygfoto på gården från 1960-talet
Genom att ta del av gårdens förflutna får jag en bättre förståelse för platsen som jag nu har kommit att förvalta. Hur kan jag sköta om denna mark så att också den som kommer efter mig kan ha nytta och glädje av den? Vad vill jag lämna efter mig? En av våra uppgifter under studierna har varit att skriva ner vårt holistiska sammanhang. Tanken är att fundera kring vad som är viktigt just för oss, vad är syftet med vår verksamhet? Vad är livskvalitet för oss? Vad vill vi göra? Hurdan framtid vill vi skapa och vilka är våra resurser? Nyttig övning som det lönar sig att gå tillbaka till med jämna mellanrum.
Gården från en annan vinkel 2011
Julihälsningar från Tallbacka Trädgård i Bromarv
Läs mer
Lämpligt stora helheter
Permakulturkursen har ställt många bra frågor som väckt tankar. Enligt Ylva Arvidsson, föreläsare på kursen, är den viktigaste frågan följande: Hur skapar naturen resilienta ekosystem som förnyar och reparerar sig själva, samtidigt som de producerar ett överflöd av organiskt material och liv? Inom permakulturen är strävan att hitta svar på denna stora och komplexa fråga. Det finns inget svar som är det enda rätta utan var och en måste utgående från sina resurser och områden fundera ut det som fungerar bäst för dem.
Jag har under det senaste året tänkt mycket på att förenkla i livet. Jag är nyfiken på minimalism, dvs ett sätt att leva där det onödiga har rensats bort. Där klädesplagg, möbler, verktyg etc som inte aktivt används säljs eller ges bort. Jag är väldigt långt ifrån ett minimalistiskt hem, men att tänka i banorna ”om det känns att du har för mycket, så har du säkert för mycket” kan jag lättare prioritera det som känns meningsfullt. Detta kan ju gälla vad som helst, men det väcker frågan: vad kan jag rensa bort för få mer rum för det viktiga? Hurdant liv skulle för mig vara det optimala, där alla i familjen mår bra och onödiga stressmoment skalats bort? De här frågorna kändes väldigt aktuella under coronavåren, då inget riktigt var sig likt. Men jag märkte att det ändå fanns mycket positivt i att barnen fick vara hemma så mycket.
I slutet av maj besökte vi, dvs 6 permakulturstuderanden från närliggande områden, ekoodlaren Thomas Snellman i Karby, Pedersöre. Under några timmar visade han oss runt på sin gård och sina odlingar och vi lyssnade fascinerat. Det var väldigt många ”aha!”-upplevelser under kvällen. Främst fastnade jag för hans tankar kring att bygga upp hanterbara helheter och tanken att det är bättre med mindre. Thomas Snellman berättade bland annat hur han genom åren som djurhållare hade konstaterat att den djurmängd han har nu (runt 30 nötdjur) är det optimala. Den mängden klarar han relativt enkelt och har då tid med andra projekt utöver jordbruket. Mer djur än så skapar mer arbete och även stress, men ger inte mer inkomster. Det är alltså inte värt mödan med fler djur, det tar mer än det ger.
Denna livsfilosofi (om man vill kalla det så) har jag försökt ta åt mig i vår och i sommar. Jag har inte lagt onödigt mycket energi på min trädgårdsodling, för då känns det inte heller som en stor besvikelse ifall skörden är mindre än den kunde vara. Vi tillbringar mycket tid på sommarstugan och där vill jag inte gå och fundera på allt som borde skötas hemma. Jag planerar också ändra på vad jag odlar, så att inget i odlingar kräver extra uppmärksamhet, dvs borde skördas i större skala, i juli månad. Och här är det nog växthusodlingen som kräver mest omplanering under de kommande växtsäsongerna...
Växande och skördande
Det här är mitt femte blogginlägg. Mina tidigare inlägg finns att läsa här: 1. Permakultur och omställning, 2. Radhusodling i Akalla, 3. Odling och potatisupprop, samt 4. Djurskötsel och Norråkerodlingar.
Det är högsommar och höet har bärgats en första gång i min förort. Jag är självförsörjande på sallat och det känns bra. Tomaterna är än så länge gröna, dillen växer och persiljan har i alla fall kommit upp. Örter har jag på tork inne för kallare delar av året. Potatisprojektet tycker jag blev lyckat även om potatisarna inte var så stora. Kanske jag borde ha låtit dem växa några veckor till pga det skuggiga läget. Jag har haft lavendelsticklingar på fönsterbrädet inne, men nu har de fått flytta ut i marken. Av sex sticklingar blev det två som rotade sig och överlevde.
Semester för mig innebär att vara mycket ute i skogen och plocka bär och svamp. Min mamma brukar säga att skogen ropar på en och att man då inte kan hålla sig därifrån. Och skogen ropade på mig i år också även om jag inte har haft semester ännu eller har tillgång till ”mina” skogar. Närmaste större skogen runt Akalla finns i Hansta naturreservat som ligger ca 35 minuters promenadväg från mig. Jag har varit i delar av den här skogen förut, men det är ändå stor skillnad mot att gå i de skogarna som finns runt gården i Ekenäs och som jag känner utan och innan. Däremot har jag under åren fått öga för vilka förhållanden framför allt olika svampar trivs i, vilket är en klar fördel när man rör sig i okändare skogar. Svamp fanns det ännu inte i Hanstaskogen, men då har jag något att se fram emot senare. Liksom efter mina plockningsturer i Ekenäs är det viktigt att dela med till andra, så två grannar fick också ta del av blåbärsskörden.
Botaniska trädgården
Jag har även varit till Botaniska trädgården i Uppsala och tittat på diverse växter och träd. Lärorikt och intressant om man vill se olika växter på riktigt, men inte så mycket permakultur. Förhoppningsvis kan jag snart ta mig runt lite mer i Stockholm och då besöka en skogsträdgård. Jag levde länge på hoppet att kunna komma till Ekenäs i augusti. Nu är det datumet, som storfilmspremiärerna på min arbetsplats, framflyttat på obestämd tid.
Julihälsningar från Anna i trädgårdsstaden!
ahlis_1999@yahoo.se
Läs mer
En skogsträdgård växer fram på Urskogsgatan i Hangö
Besökte trädgården i maj och blev genast förtjust, kunde se grunden till en skogsträgård. Gårdens ägare Johanna, Hannibal och hunden Tinka bor här, nappade genast på och nu har vi redan hunnit en bit på väg. Här växer gamla äppelträd, krikon, körsbär och vinbärsbuskar. Marken är helt täckt av kirskål. De bygger ett växthus strax intill huset och odlingsådorna finns utanför växthuset, allting är nära. De hade samlat kvistar och krattavfall som kan användas till täckning. Jorden är sand. Mask och grodor har vi hittat, sedan överraskades vi av mördarsniglar i mängder. Ankor är inte på tapeten just nu så vi använder Ferramol som är godkänt för ekologisk odling för att bli av med sniglarna. Området för skogsträdgården delas in i två, den bortre delen som vi täcker med paff och på dem kvistarna som fanns samlade, så blåser inte paffet omkring. Den delen försöker vi nu kväva kirskålen och forsätter där i nästa år.
På bilden har vi täckt över kirskålen med paff och kvistarna i bakgrunden säts utanpå.
Den närmaste delen av skogsträdgården vill vi göra klar på en gång:
Förstasteget var nu att lösgöra kirskålsrötterna med en liten maskin med en fodergrep som lätt kunde få upp rötterna skaka av sanden och sätta på vagnen till sopstation. Det tog två dagar och nu ser man inte mycket ogräs här. Ett stenröse i mitten kändes som en rondell, tror att stigen skall runda där.
Sen rensar jag kring alla träd för hand och går noggrannare igenom odlingsplatserna. Varje timme har jag klockan på ringning för att stanna upp och fotografera och se hur solen faller in. Funderar på vilka växter som passar var, vilka gillar sol eller skugga kan planteras.
Läs mer
Permakultur på 800kvm – om att odla ätbart på norrsidan av ett hus
För drygt ett år sedan köpte jag och min familj ett gammalt hus med tillhörande vildväxande trädgård i en lugn stadsdel. Min dröm är att planera om trädgården med hjälp av permakulturdesign. Utöver grönsaksodlingar och andra mindre projekt håller jag denna sommar på att göra om norrsidan av huset.
Det som jag speciellt tar fasta på i permakulturtänket är att ta vara på resurser, återbruk, att inte föra bort material man kan ha användning för, självhushållning och att odla ätbart överallt!
Norrsidan av huset är det skuggigaste området på tomten, det är ca 7x12m (=84kvm) och vätter mot gatan. Då vi flyttade till huset fanns det bara en häckhagtornshäck, fem lönnar och gräsmatta där. Lönnarna såg sjuka ut och var planterade alldeles för nära huset så fyra av dem fick ryka. Hagtornen lyckades vi få bort utan grävmaskin och hösten 2019 planterade jag 4m aronia där häcken varit. Ja men vad är alltså min plan?
Jo att odla ätbart överallt förstås! I skuggiga lägen måste man välja skuggtåliga växter. Det finns en hel del vedartade växter och ätbara perenner som lämpar sig för skugga. Mot gatan vill jag ha en häck som skyddar för insyn men som också ger bär. Det är där aronia kommer in i bilden. Aronia är nog både gott och nyttigt men man vill ändå inte trycka i sig hur mycket som helst så jag planerar en häck med flera olika växter. Vi tänker mångfald och inte enfald liksom. Andra växter kunde vara olika sorter av bärhäggmispel, sötrönn och varför inte en vacker ullungrönn. Dessa är i planeringsstadiet ännu.
Röda vinbär lämpar sig för skuggiga lägen. På tomten fanns det flera röda vinbärsbuskar planterade i bästa söderläget som jag grävde upp på våren och flyttade till norrsidan i stället. Godare och intressantare växter får sola sig på södersidan i stället. Utöver vinbären håller jag som bäst på att bygga upp en växtbädd för ätbara perenner. Den skall jag berätta mera om i nästa blogginlägg.
Bild från husets norrsida hösten 2019.
Lönnarnas stubbar är frästa och norrsidan ser inte riktigt ut som en trädgårdsmästares trädgård hösten 2019.
Jag ville ha en port med klätterväxter vid gatan, som vi skall gå igenom då vi hämtar posten. Jag planerade den och min man byggde den. Nu är porten på plats och vi kallar den för postporten. Den är byggd av återanvänt material, dvs. gamla fönsterkarmar och en gammal parkbänk. Vi skaffade bara armeringsjärn, målfärg och betong (för plinttillverkning) till den. Jag planterade humle och rankspenat vid porten eftersom de går att odla i halvskugga. Redan nu slingrar sig humle på porten eftersom den är snabbväxande. Man kan äta humlens skott och unga blad råa eller tillagade. Förutom öl kan man göra te på humlekottarna. Rankspenat är en av de tidigaste perenna grönsakerna på våren och kan användas som vanlig spenat, ätas råa eller tillagade och även skotten kan ätas. Rankspenat är dålig på att klättra själv så man kan behöva hjälpa den genom att binda upp den.
Postporten installeras.
Den gamla bänken kommer till användning.
Del från bänkens ryggstöd blev till "tak" i porten.
Postporten är klar.
I nästa blogginlägg skall jag berätta mera om att återanvända material, bygga växtunderlag, ätbara perenner och hur det gick när jag drev upp rankspenat från frö.
Jag finns även på insta @fovaltarn
Läs mer
Ljuva juni i Bromarv!
Juni är en härligt omväxlande månad. Den börjar ganska försiktigt då odlingarna på friland inte ännu tagit fart. Man kan ännu lite känna doften av de sista vårvindarna och njuta av det sista lugnet före all växtlighet exploderar. Men vips så börjar det ske både det ena och det andra i naturen. Härligt surrande insekter överallt som ivrigt besöker fruktträd, bärbuskar, maskrosor och alla andra växter som vaknat och börjat blomma. När det väl eskalerar börjar också de första ogräsen dyka upp i synfältet. Min pappa slog slag i saken och införskaffade ett flamaggregat. Jag har inte varit modig nog att testa det själv ännu, men min man har flammat värrigare i gångarna mellan odlingsbäddarna.
En barnvagn av äldre modell fick fungera som färdkost åt det nya flamningsredskapet. Ogräs är ju egentligen bara växtlighet som råkar vara på fel plats vid fel tid. Det kan vara värt att tänka på en stund. Kanske man kan låta bli att försöka göra "fint" precis överallt? Insekterna, jorden och människan behöver mångfald. Men måtta med allt. Att hitta en bra balans är målet.
I juni föddes fyra kycklingar på Tallbacka. En gul, en grå och två svarta. Den ena svarta har en ljus prick i pannan så att man ska se skillnad. Fiffigt. Kycklingarna växer så att det knakar och har sakta men säkert börjat acklimatisera sig till sin omgivning. Det ska bli spännande att se könsfördelningen. Hade besök av en bekant ”hönsmamma” som tyckte att en skiljde sig från de övriga i gänget. Så antagligen är det väl tre tuppar och en höna som vi framavlat.
Tripp, trapp, trull och mamma Hilton. Den fjärde kycklingen ville inte bli fotograferad.
I slutet av juni blir det brått. Nu börjar våra tomatplantor ge skörd. Först ut är Favorita, vår röda körsbärstomat. Det är något alldeles speciellt med att äta den första solmogna och solvarma körsbärstomaten. Man hinner nipponappa njuta klart, sedan är det dags att jobba. Efterfrågan på närodlat och lokalt är stor vid midsommar. Då säljer vi allt vi bara har!
Skörda, sälja, sköta. Det är vårt fokus från midsommar tills skolorna börjar igen i augusti. Sedan kan vi lite börja pusta ut igen och kanske göra det där som vi inte hann med i juni-juli. Om vi orkar. Visst kan det kännas tufft ibland när allt hopar sig och man känner att man inte räcker till eller inte hinner med. Men sen vaknar man tidigt en dimmig sommarmorgon. Går ut och iakttar sin omgivning, sitt hem. Tystnad. Vördnad för det lilla och enkla. Förundran över det stora och komplexa och hur allt hänger ihop. Allt är värt det. Friheten.
Vad levande man känner sig.
Permakultur: Vad är det?
I september 2019 startade Novia ett tvåårigt studieprogram i permakultur. Det blev så väl mottaget att många fler än förväntat skrev in sig på kursen. Av dem som bestämde sig för att delta i kursen, är tre medlemmar i vårt lilla samhälle: Robin Reuter (Wattkast), Katja Bonnevier (Österretais) och Aarón Blanco Tejedor (Västerretais).
I Korpo Bladet tycker vi att detta är ganska exceptionellt och vi har intervjuat alla tre deltagare om deras intresse för odling och permakultur.
// Vad är permakultur?
Katja: Permakultur är mycket mer än bara odlingsmetoder, vilket jag fick lära mig efter att jag börjat kursen och satt in mig i litteratur om permakultur. Begreppet myntades av Bill Mollison och David Holmgren på 70-talet i Australien. Det handlar om ett helhetstänk som stöder sig på tre principer 1. Omsorg om jorden 2. Omsorg om människan 3. Rättvis fördelning. De här principerna kan anammas i annat än odling också, såsom småbarnsfostran.
Men om man fokuserar på produktion av livsmedel, så finns det några viktiga aspekter att beaktaHur kan man fånga energin som flödar genom naturen?
~ Hur kan man ta tillvara vattnet som flödar på det området man har lyckan att förvalta?
~ Hur kan man återanvända näringsämnen?
~ Försök efterlikna naturens naturliga system, för att skapa helheter som är möjligast självgåenden. De kan kallas skogsträdgårdar. I naturen är dessutom jorden sällan bar, vilket man kan efterlikna genom täckodling, som annars också ger många fördelar.
~ Stör inte jorden i onödan. Undvik att gräva, så långt det går för att vårda de naturliga ekosystem som skapats i jorden och gör jorden välmående. Det kallas “no dig”-metoder”
// Vilka vägar blev du bekant med permakultur?
Aarón: Jag minns inte riktigt. Jag har bott på många ställen i mitt liv, mestadels i städer, och att komma till Korpo var min första verkliga koppling till naturen, skogen och marken. När vi anlände till Korpo hade vi turen att få bo i ett egnahemshus med trädgård. På gården fanns mest gräsmatta, men under den fanns jorden. Jag minns att jag tänkte "varför planterar jag inte grönsaker i denna jord, istället för att odla gräs som jag behöver klippa varje vecka och som ger nästan ingenting i utbyte?". Jag började forska i planteringsmetoder som skulle respektera naturen, och på den vägen hittade jag Permakultur. Att hitta metoden var inte svårt eftersom den är ganska populär bland de många respektfulla alternativen som finns där ute.
Jag har alltid gillat att söka information i böcker, så jag började med att leta i bibliotekets databas. Jag hittade en bok om permakultur på engelska i Helsingfors: Gaias Garden. Som tur kunde jag beställa den via biblioteket i Korpo och efter det första kapitlet i boken bestämde jag mig för att köpa mitt eget exemplar. Boken var mycket inspirerande. Jag minns att jag läste den dag efter dag och tänkte att det var första gången på länge som jag kände att mänskligheten är i evolution. Permakultur har ett mycket intressant sätt att se på saker. Mycket handlar om att lära av naturliga ekosystem, som en skog. Skogen växer i många lager: i marknivå, små buskar, träd och klättrande växter. De behöver inte någon som ständigt arbetar med dem för att de ska växa friskt och skapa fruktbarhet. Skogen skapar också tillräckligt med mat för tusentals olika livsformer. Permakultur tittar också tillbaka och lär mycket av traditionella odlingstekniker runt om i världen, men metoden är också baserad på vetenskap. En av huvudprinciperna är att observera och reagera, att ständigt följa med och utveckla odlingarna enligt vad som fungerar.
Trädgården runt vårt hus har inte förändrats mycket, men vi kände inte att det var rätt plats. Nu har vi hittat ett hus med en härligt lummig trädgård och en stor åker framför huset. Jag hoppas att vi med hjälp av Katja och Robin, och andra intresserade kan stötta varandra, både i våra framgångar och i våra misstag. Att vi genom inspiration och samarbete kan bygga upp en bördig trädgård och producera en stor mängd mat. Inte bara grönsaker, utan också frukt och bär. Kanske också öppna upp för nya smaker. Det finns en stor mängd växter som kan ätas, men som vi inte använder i våra kök. Det är synd eftersom de både är smakrika och ofta mer näringsrika än sina förädlade kusiner.
// Varför anmälde du dig till utbildningen i permakultur och regenerativt
jordbruk vid Novia?
Aarón: I mitt fall är det verkligen enkelt. Mina färdigheter i svenska och finska är inte särskilt starka. När man söker information om vilka växter, buskar och träd etc. man kan odla i sin trädgård, måste man se till att hitta information som är relevant för den latitud där man befinner sig. Kalifornien är definitivt inte södra Finland till exempel. Så det var en stor utmaning för mig att hitta rätt information för våra breddgrader. När jag hittade kursen insåg jag att jag skulle ha tillgång till mycket mer kunskap och material anpassade till min verklighet, och därför gick jag med. Det har varit fantastiskt, och samtidigt lär jag mig mer svenska också.
// Vad erbjuder den här kursen dig som du inte kunnat få någon annan väg?
Katjas: Novias kurs är en fantastisk kunskapsbank både vad gäller föreläsare och vad de har att ge oss och de övriga deltagarna i kursen. Kursen ger kunskap, inspiration och ett socialt nätverk som gärna hjälper varandra i att utveckla fungerande lösningar för permakultur och regenerativt jordbruk.
// Vad tycker du att borde förändras inom livsmedelsproduktionen idag och vad kan permakulturen erbjuda framtidens jordbruk?
Aarón: Jag är alltid mycket försiktig när jag svarar på frågor som denna eftersom jag vill vara ödmjuk. Till skillnad från jordbrukarna som faktiskt odlar mat och ser till att det finns mat i våra butiker, är jag ännu ingen matproducent. Men tyvärr ser jag många problem på det sätt vi producerar mat just nu. I de ”utvecklade länderna” har vi mer livsmedelssäkerhet än någonsin, vi ser nästan aldrig en tom hylla i butiken, men i Spanien säger vi ”bröd för idag är morgondagens hunger”. Jag tror att vi stressar jorden för mycket för att skapa det överflöd av mat vi har nu. Vi förlorar naturlig fertilitet i jorden, det är därför vi behöver konstgödsel, många av dem gjorda av olja.
Många av våra matprodukter är inte heller lokala. De reser ibland världen runt för att hamna på vår tallrik, och det i sin tur betyder mer olja som konsumeras. Produktionen sker i en stor utvidgning av mark, vilket kräver användning av enorma maskiner som förbrukar ännu mer olja. Vi hamnar i en situation där vi måste spendera tre kalorier för att producera en kalori mat, och det är inte hållbart. Enligt min mening bör samhällen försöka odla så mycket som möjligt av maten de konsumerar. Detta kallas matsuveränitet och skulle skapa mycket starkare och mer motståndskraftiga samhällen, mer kopplade till sitt land och sin mat. Faktum är att livsmedelssuveränitetsrörelsen stöds av miljoner jordbrukare runt om i världen, och permakultur hjälper oss att tänka om hur vi producerar mat.
// Är permakulturen en unik vision? Är det den enda nya modellen för jordbruk?
Robin: Jag tror inte att permakulturens principer grundar sig i något unikt, snarare tvärtom, de handlar om universella värden som har existerat långt innan någon kom på att rama in det i det ramverk vi i dag kallar permakultur. I ett välmående samhälle uppfylls de tre principerna utan att vi behöver tänka på dem. Jag anser inte heller att permakultur är en modell, utan att permakultur är ett paraplybegrepp för en uppsjö olika sätt att leva som på ett eller annat sätt tar de tre principerna i beaktande, medvetet eller omedvetet.
// Vad är skillnaden mellan permakultur och ekologisk odling?
Robin: Ekologisk odling är säkerligen bättre än oekologisk, men det finns ingen garanti för att man i ekologisk odling tar i beaktande den biologiska mångfalden eller jordhälsan. Permakulturell odling är så gott som alltid ekologisk, medan ekologisk odling sällan är permakulturell.
// Vad håller du på med i din trädgård i år som kunde inspirera andra odlare?
Robin: I år har vi anlagt så kallade slingerbäddar för en perenn köksträdgård intill huset. Den här säsongen odlar vi dock mest ettåriga grödor här, i och med att perennerna tar tid att etablera sina bestånd. Ifall vi tycker att det fungerar bra att odla annueller i ett slingerbäddssystem så kommer vi nog att fortsätta med det också. Just nu känns det roligt att göra det på detta sätt, men nog är det ju säkert mera praktiskt med raka rader och ett mera standardiserat system för en ettårig köksträdgård. Slingerbäddarna är en del av den skogsträdgård vi påbörjat. Skogsträdgårdsodling är en odlingsmetod där skogens ekosystem fungerar som inspirationskälla. Skogen är det ekosystem som förmår att producera mest biomassa, så varför inte skapa skogsliknande förhållanden i trädgården (tänk lund snarare än granskog) som i första hand producerar biomassa i form av ätbara växter. Många av oss har goda förutsättningar att förvilda trädgården ytterligare med mera buskar, träd, örter, marktäckare, klätter- och rotväxter.
// Om någon som läser detta blir ivrig över permakultur, vad skulle du rekommendera att den gör till först? Är det svårt att komma igång med permakultur i den egna trädgården?
Robin: Det kan vara bra att börja med att läsa något, det finns många bra böcker i ämnet. Jag kan rekommendera Riikka Kaihovaaras Riippumaton puutarha för en bra sammanfattning av permakulturens principer. För den som är intresserad av mångåriga ätbara växter kan jag rekommendera Skogsträdgårdsboken av Philipp Weiss och Annevi Sjöberg. Den sistnämnda blev vald till årets trädgårdsbok i Sverige 2018. Böckerna kan lånas av mig ifall någon är intresserad. Jag har även lite annan litteratur i ämnet. Därtill finns det ju massor med information på Internet, så där är det bara att börja rota.
// Kan man besöka din trädgård för att se hur det fungerar och höra mera om permakultur?
Katja: Man får gärna besöka mig för att diskutera permakultur. Jag är hobbyodlare och en novis, vad gäller både odling och permakultur. Men jag tror att vi alla lär oss mycket genom att dela erfarenhet, inspiration och kunskap. Jag har odlat i odlingsbäddar med täckodling under några år redan, men nu först börjat anamma “no dig” -metoden. Jag tror starkt på konceptet skogsträdgård och kan se spår av de tänket hos de som tidigare förvaltat vår lilla markplätt.
Robin: Man får gärna komma på besök för att se vad vi håller på med. Jag är också bara en hobbyodlare som nu funnit tid att satsa lite mera på detta livsprojekt, men jag delar gärna med mig av vad jag lärt mig hittills, och tar gärna emot tips om odlande överlag. Som Katja säger är det bra att dela erfarenhet, inspiration och kunskap.
Artikeln vad publicerad i Korpo Bladet magazinet (N38 Juni 2020). Man kan ladda ner det i den här websidan: https://ubuntuproductions.fi/korpo-bladet/
Läs mer
Ett sätt att ta hand om regnvatten
Jag ville bygga en akvedukt mellan Snickarbodens tak och kubiktanken vid mitt växthus.
Tidigare hade jag dragit en slang från en utekran som är kopplad till en borrbrunn och pumpat vatten till kubiktanken. Regnvattnet från Snickarbodens tak samlades i tre tunnor och av det bar jag en del med sprutkanna och en del blev oanvänt. Med en akvedukt kunde jag dels slippa använda elektricitet för att pumpa upp vattnet ur brunnen, dels få regnvattnet direkt till den tank där det verkligen kommer till användning.
Utgångsläget verkade bra. Det är ca 14 meter mellan Snickarboden och kubiktanken och det sluttar lite neråt. Jag drog upp en lina mellan start och mål för att se var stolparna skulle komma. Jag funderade väldigt noga på många olika aspekter av arbetet för att inte göra så många misstag. Jag ville att akvedukten skulle bli så högt uppe att jag kan gå under den utan att slå huvudet. Helst också mina långa gäster. Jag vill så långt som möjligt bygga den av material som jag redan har. Jag tänkte att början av rännan måste gå att styra om så att jag kan rikta den åt ett annat håll under den årstiden då jag inte använder växthuset, dvs mot den damm som jag planerar att gräva nedanom Snickarboden.
Då jag hade spännt linan började jag slå ner stolpar. Jag placerade dem så att de inte skulle vara ivägen för en eventuell gräsklippning eller något stråk där jag ofta går. Metallspetsarna till stolparna är nya, men stolpvirket fanns i mina lager och rännorna har legat och skräpat under ett hus i många år. Rännorna var dock bara ca 10 meter så jag visste att jag måste skarva någonstans. 
Jag hade först tänkt att stolparna behöver komma vid skarvarna i rännan men insåg sedan att det blir allt för ostadigt, så jag beslöt att skruva upp ett bräde (och började med att s
ätta det på fel sida). Trots mina fina planer blev jag tvungen att ändra på nästan allting. Då brädet kom på plats (och på rätt sida) behövde jag inte så många stolpar och dessutom hade jag inte fått dem på exakt rätt ställe. Och så lutar de lite åt alla håll som ni ser. Det som var jättebra under hela projektet var min nyligen införskaffade stege. Den kostade så det sved, men den är mycket stabil och jag är glad att jag köpte den. Efter femtielva versioner och löstagningar och fastskruvanden var allt på plats och jag kunde testa att vattnet rann som det skulle och att fogarna höll något så när tätt. Till slut överträffade jag ännu mig själv och tog bort rännorna (ännu en gång!) och strök alla trädelar med mörk träolja i samma färg som rännan. Som sista åtgärd skall jag sätta upp ett nät mellan några av stolparna och där får någon klängväxt klättra upp. Jag skarvade min för korta ränna med en lös ränndel i husändan och den kommer att vara lätt att styra om mot dammen sedan när det finns en sådan.
Och om jag får säga det själv så tycker jag att den blev riktigt snygg, min akvedukt. Och tro det eller ej, men sedan den blev färdig har det knappt regnat en droppe. Typiskt!
Läs mer