Camilla Andersson, Socionom (YH)

Kan du kort beskriva ditt yrke, vägen dit och vad som har påverkat ditt yrkesval?

Jag arbetar idag som föreståndare för KST:s dagliga verksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det är ett arbete där vardagen formas tillsammans med klienterna, deras anhöriga och personalen omkring dem. Jag ser det som att vi bygger en gemensam vardag, där varje individ får vara delaktig i sitt eget liv och där självbestämmande inte är något extra utan något självklart.

Min väg hit började egentligen långt innan jag visste vad socialpedagogik var. Jag växte upp i ett hem där värdegrunden var tydlig. "Folk är folk", brukade man säga, och det betydde något på riktigt. Det betydde att alla har ett värde som inte går att förhandla om. Det betydde att olikhet inte är ett problem utan en del av livet. Den synen satte sig i mig och följde mig in i vuxenlivet.

När jag utbildade mig till socialpedagog 1997 visste jag bara att jag ville arbeta nära människor. Efter praktiken på ett daghem i Finström blev Åland mitt hem. Här har jag arbetat i många olika sammanhang: på ungdomsgård, inom hemvården, som barnträdgårdslärare, daghemsföreståndare och till och med som restaurangägare i tio år. Det har varit perioder av trygghet, perioder av utmaning och perioder av ren nyfikenhet. Men gemensamt för allt jag har gjort är mötet mellan människor och viljan att skapa något som gör livet lite lättare, lite tryggare eller lite mer meningsfullt för någon annan.

Ett av de viktigaste ögonblicken kom när jag kom i kontakt med Positivt beteendestöd, PBS, genom Ålands omsorgsförbund. Jag minns det nästan som ett aha-ögonblick. Här fanns en metod som faktiskt byggde på det jag trott på hela livet: att förstå människor i sitt sammanhang, att lyfta styrkor och att se delaktighet som en rättighet. Den dagen föll bitarna på plats. Det var då jag förstod att jag ville arbeta med personer med intellektuell funktionsnedsättning på ett mer fördjupat sätt. Det var också då vägen mot min nuvarande roll började.

Vad tycker du är det bästa med ditt yrke?

Det bästa med mitt yrke är att det kräver min fulla närvaro. Jag kan aldrig gå in i en dag och tänka att jag vet hur den ska bli. Jag behöver lyssna, observera, känna efter och samarbeta för att förstå vad en klient vill uttrycka. Ibland med ord. Ibland utan. Det är ett arbete som påminner mig om att kommunikation är mycket mer än tal.

De stunder som betyder mest är när vi tillsammans hittar ett nytt sätt som gör att en klient blir mer delaktig i sitt eget liv. När någon får ta ett större steg, vågar uttrycka sina önskningar eller när en vardaglig situation plötsligt öppnar en dörr till något större. Det kan verka litet utifrån, men för den person det gäller kan det vara en enorm förändring. Och att få vara med i de processerna är för mig ett privilegium.

Det finns också en personlig dimension. Jag har ADHD, vilket gör att monotonitet snabbt tar död på min energi. I det här jobbet finns ingen risk för det. Variation, förändring, oväntade situationer, snabba omställningar och många små mysterier att lösa. Det är en miljö där jag får använda hela mig själv och där mina styrkor faktiskt är en tillgång.

Men viktigast av allt är värdegrunden. Jag får arbeta i en miljö där det spelar roll hur vi ser på makt, delaktighet och människors rätt att bestämma över sig själva. När jag ser hur klienter växer, hur personal blir tryggare i sitt bemötande och hur rättigheter blir handling, då känner jag en djup tacksamhet över att få vara där jag är.

Hur har dina studier påverkat ditt yrkesval och varit till nytta?

Min socialpedagogiska utbildning var startpunkten som formade min yrkesidentitet. Den lärde mig att alltid leta efter människan bakom beteendet, att bygga relationer och att skapa miljöer som bär, särskilt för personer som ofta är beroende av trygghet och stabilitet.

När Valvira ansåg att min svenska utbildning behövde kompletteras slog det hårt. Det väckte både känslan av utanförskap och en rädsla för att min erfarenhet kanske inte skulle räknas. Men det väckte också en beslutsamhet. Jag ville ha formell behörighet, inte för papperets skull, utan för att kunna fortsätta arbeta med trovärdighet och trygghet.

När jag började studera till socionom på distans gjorde jag det med en blandning av osäkerhet och envis vilja. Akademiskt skrivande kändes övermäktigt i början. Validering av en hel yrkeskarriär kändes nästan som att klä av sig inför någon. Men med tiden blev studierna en av de bästa saker jag gjort. När min erfarenhet blev validerad, svart på vitt, stärktes min självkänsla på ett sätt jag inte hade väntat mig. Det gav mig mod att ta mer plats och stå stadigare i min yrkesroll.

Utbildningen gav mig också struktur. Lagstiftning, teori, funktionshinderpolitik, delaktighet, makt, empowerment och PBS fick nya lager av förståelse. Jag fick ett språk för det jag tidigare gjort intuitivt, och det använder jag varje dag i mitt ledarskap och i mina argument för klientens rättigheter.

Berätta kort om dina studier och hur du upplevde studietiden.

Studietiden som e-socionom var både utvecklande och utmanande. När jag skulle logga in på plattformen första gången kändes det som om allt var över min nivå. Jag tvivlade både på min förmåga att studera och på min förmåga att anpassa mig till digital undervisning. Men jag hade en stark drivkraft. Jag ville växa, förstå och få den formella grund jag saknade.

Handledare och lärare spelade stor roll. De gav struktur och trygghet, vilket gjorde att jag vågade ta steg framåt även när det kändes osäkert. Valideringsprocessen var kanske den största vändpunkten. Det var som att någon la handen på axeln och sa: "Det du har gjort i 30 år spelar roll. Det är kunskap."

Studierna gav mig också något annat. De gav mig självinsikt. Jag lärde mig mer om mina egna mönster, både styrkor och utmaningar. Jag blev mer medveten om hur min ADHD fungerar i studiesammanhang, och jag lärde mig sätta gränser och be om hjälp när det behövdes. Distansstudierna kunde vara ensamma, men de gav mig också ett djupare ansvar för min egen utveckling.

Vad har du för framtidsplaner och hur ser du på din framtid?

Framåt vill jag fortsätta arbeta för delaktighet på riktigt, inte som en fras utan som något som märks i vardagen för de personer vi möter. Jag vill utveckla PBS-arbetet, stärka samarbetet mellan professioner och bidra till strukturer som ger våra klienter bättre förutsättningar i livet.

På längre sikt finns det områden som lockar, till exempel skola eller barnskydd. Jag känner att min socialpedagogiska grund, min erfarenhet av trygghetsskapande arbete och min vilja att se helheten skulle kunna göra skillnad även där. Jag brinner för förebyggande arbete och för att barn och unga ska få känna sig sedda och delaktiga i sina egna liv.

Jag har en tendens att först tro att jag inte kommer trivas med det nya, men gång på gång har det visat sig att jag växer i förändring när jag väl släpper in den. Jag är 53 år och känner mig ändå som om jag just har börjat. För mig är lärande och utveckling mer än något jag gör. Det är en del av min identitet.

Jag vet inte exakt vart livet kommer att ta mig, men jag vet vad jag vill stå för. Jag vill vara en socionom med socialpedagogisk själ som använder sitt yrkesliv till att skapa trygghet, delaktighet och värdighet. Och jag vill bidra till ett samhälle där varje människa, oavsett funktionsnedsättning eller livssituation, får möjligheten att leva ett gott och meningsfullt liv.

Är du alumn från Novia? Varmt välkommen att delta i vår alumnverksamhet. Läs mer och registrera dig här.