Självbestämmanderätten - vän eller fiende?
Vi som jobbar inom social- och hälsovårdsbranschen stöter ofta på etiska dilemman rörande klienters självbestämmanderätt. Vi anser att det vore viktigt att diskutera detta område mera, oss kollegor emellan. När man är en människa som får leva självständigt tänker man inte alls ofta på sin egna självbestämmanderätt, trots att man utövar den dagligen. För en klient i behov av vård ser verkligheten lite annorlunda ut, man måste nu hitta en kompromiss tillsammans med vårdpersonal och förhandla om sina rättigheter. I detta blogginlägg kommer vi att presentera tre case tagna ur våra arbetsliv. Detaljer har ändrats för att skydda klienternas integritet. Vi diskuterar också casen kort för att få er att börja fundera över självbestämmanderätten från olika perspektiv.
Case 1:
Inom vuxensocialarbetet stötte vi på ett etiskt dilemma med en klient som motvilligt gick med på att aktiveras. Länge söktes det en plats åt hen i rehabiliterande arbetsverksamhet men ingen passlig plats hittades. Till slut blev klienten presenterad med ett val. Hen kunde endera ta emot platsen som erbjöds eller så kunde hen söka sig till te-byråns tjänster, som är mera krävande. Klienten gick motvilligt med på att ta emot platsen, men har i efterhand konstaterat att det var bra att bli lite tvingad.
Kommentar: Socialarbete är ett förändringsarbete och i detta case var socialarbetaren och socialhandledaren överens om att den presenterade platsen vore bra för klienten och pressade klienten att göra som de ansåg var bäst. I denna situation kände yrkesmänniskorna till klienten väl efter en kontakt på ungefär ett år så de visste hur långt de vågade pusha. I nya klientrelationer kanske man inte kan vara så här aggressiv i sitt tillvägagångsätt. Alla parter var nöjda med slutresultatet i detta case.
Case 2:
En äldre klient på ett handikapp boende säger att hen tycker om att äta gröt till frukost. Trots detta har klienten kastat upp flera gånger efter frukosten. När personal frågar om hen nog verkligen vill äta gröt så svarar hen alltid ”ja”. Personalen uppfattar situationen som att klienten inte vågar begära någon annan frukost för att man måste äta det som bjuds. Personalen har försökt erbjuda andra alternativ men klienten har nekat.
Kommentar: Inom handikappomsorgen stöter man dagligen på etiska dilemman gällande självbestämmanderätten. Exempelvis vid matsituationer för klienter på boenden där deras påverkan över vilken mat som erbjuds är väldigt liten. Oftast är matsedeln baserad på förmånliga råvaror och trots att klienten får önska sin favoriträtt så är det väldigt sällan som den maten serveras. Det kan vara svårt för personal att veta om klienten tycker om maten som serveras eller inte när kommunikationen ofta är bristfällig mellan klient och personal. Personalen på handikappomsorgen har mer eller mindre makt över klienten i denna fråga, på både gott och ont.
Case 3:
En klient kommer till vår rehabutredning och har med sig rejält med information hen har hittat kring en specifik diagnos som hen är fast besluten om att hen har. Under utredningen gör personalen tester för att se om klienten har diagnosen i fråga men klienten kommer inte nära de poäng som krävs för att få diagnos. Andra experter har också varit av den åsikten att klienten inte fyller kriterierna för diagnosen. Trots försök att förklara detta för klienten blir hen argsint och hotar med att gå till patientombudsmannen. Hen menar att vi inte ser till hen som individ och att vi går emot hens vilja. Hen avbryter vården med oss trots att vi hade erbjudit många andra sätt att hjälpa hens situation. Trots avbruten vård så ringer klienten många gånger efteråt och klagar och försöker fortsättningsvis att få diagnosen ställd.
Kommentar: Inom sjukvården är ”klientcentrerat” och "klienten känner alltid sin egen kropp och sitt eget mående bäst" väldigt viktigt. Men var drar vi professionella gränsen? Hur långt får en klient utöva sin självbestämmanderätt före det kan klassas som skadande? Denna klient så undanhåller sig själv vård eftersom hen inte kan se utanför sin egen övertygelse. Är det okej? När ska vi professionella stiga till för att "rädda klienten från sig själv"?
Utifrån dessa tre case som vi nu presenterat så kan man konstatera att de har en sak gemensamt, i alla case så har vi professionella mer eller mindre gått emot klienternas självbestämmanderätt. Resultaten har inte alltid varit dåliga trots detta men klienterna har troligen ändå i alla case upplevt en viss besvikelse. Den etiska balansgången är i dessa situationer knepig och man vet inte alltid vad som är rätt eller fel och hur mycket man vågar pusha. Vi vill tro att när vi ständigt håller klientens bästa i fokus och har ett respektfullt bemötande så blir det bra i slutändan.
/Emilia, Tiia och Charlotta
(Emilia äger rättigheterna till fotografiet)
