Projektåret som gått: lokal matproduktion, alternativa matnätverk och covid-19
Projektet Lantbruk 2.0 startade sin verksamhet våren 2020, med finansiering från Svenska kulturfonden. Under året som gått har projektet fokuserat på alternativa matnätverk, dvs. olika kanaler att sälja närproducerad mat utan mellanhänder eller med endast en etapp mellan producent och konsument. Tillsammans med våra praktikanter Martina Schmidt och Olga Angove har vi i projektet följt med Nyländska REKO-ringar, besökt lokala gårdar och gårdsbutiker, ordnat en workshop om direktförsäljning och alternativa matnätverk. Vi har även startat samarbete med projektet KUMAKKA, som sprider information om andelsjordbruk och leds av Ruralia-institutet vid Helsingfors universitet. I december ringde vi upp projektansvarig Stella Törnroth på Kimitoön för att höra hur det gått med en nystartad FoodHub, som samlat lokala konsumenter och sålt mat via nätet till sommargästerna.
Utöver detta fick vi hjälp av en grupp agrologstuderande från Novias bioekonomiprojekt med att intervjua nötköttsproducenter i Svenskfinland. Gruppen intervjuade producenterna om lönsamhet och prissättning, hur de får rådgivning, vilka miljöåtgärder de gör och vilka kanaler de valt att sälja sitt kött genom. I intervjuerna framkom det att de flesta producenter som intervjuades hade prövat på REKO, men många avstod tack vare den stora arbetsmängden det innebär. En del producenter använder sig trots allt av REKO-försäljning, är nöjda med det och gillar kundkontakten och kontakten med andra producenter det för med sig. Färre gårdar säljer sitt kött i butiker, restauranger och torg.
Grafen visar försäljningskanaler som nio olika nötköttsproducenter i Svenskfinland använder. Största delen säljer direkt till privata kunder. Av Christoffer Dalhem, Denise Ramstedt, Eric Sjöskog, Rasmus Hagberg & Emilia Westerholm.
Publikationer med mer information om projektets uppföljningar och resultat är på kommande, men för att sammanfatta året erbjuder vi en liten inblick i vad alternativa matnätverk är och hur producenterna upplever dem. I en tabell finns olika typer av korta leveranskedjor för mat uppräknade: gårdsbutik eller torg, REKO, FoodHub och andelsjordbruk samt aspekter som svinn, prissättning, kostnader och riskdelning.
I tabellen beskrivs olika korta leveranskedjor för mat: gårdsbutik eller torg, REKO, FoodHub och andelsjordbruk.
REKO och FoodHub är relativt nykomna, några år gamla distributionsmodeller som fungerar på nätet. REKO-ringarna finns på Facebook och FoodHub är producenternas gemensamma nätbutik där producenten själv kan lägga till produkter. Kunderna loggar in och gör sina beställningar enkelt av flera producenter på samma ställe. Produkterna fås från en avhämtningsplats och kunden kan med ett fönster på två dagar välja när hon eller han hämtar sin beställning. Producenten får största delen av försäljningspriset och en liten andel går till upprätthållande av tjänsten.
I REKO-ringarna görs alla beställningar direkt av producenten via Facebookgrupper och utdelningarna sker varje eller varannan vecka på en angiven plats och klocktid. Producenten får hela summan av försäljningen själv, eftersom REKO-ringarna sköts av frivilliga administratörer, som inte tar betalt för deltagande. Att delta i utdelningarna kräver ändå att producenten själv sköter annonsering på Facebook, packning, transport och utdelning till kunder.
På Kimitoöns nystartade FoodHub har man testat ett system där administratörerna hämtat varorna från producenterna till avhämtningspunkten. Om konceptet visar sig fungera och uppskattas av producenterna, kan FoodHubens andel av priset höjas aningen för att producenterna ska spara tid och slippa leverera sina varor själva. Priserna med producentens andel, FoodHubens andel och skatter visas öppet på hemsidan där matbeställningarna görs, till skillnad från butikskedjorna som oftast vägrar avslöja vad de betalar producenterna.
Projektansvarig Stella Törnroth säger att mängden beställningar, och omsättningen likaså, varit rätt liten i början, men att kunderna som handlade i FoodHuben var nöjda och kom tillbaka för att handla mer. Konceptet visade sig inte lämpligt för producenter som redan hade fungerande försäljning för så gott som alla sina produkter. För dem som ännu saknade ytterliga försäljningskanaler gav det en ypperlig möjlighet till extra försäljning utan att behöva satsa på egen nätbutik.
Vill man gå steget längre kan man göra avtal direkt mellan konsument och producent, så att kunden köper en andel av produktionen redan på förhand. Om skörden eller produktionen blir stor, får kunden också en större andel. Blir skörden dålig, får kunden som delar risken med producenten, en mindre andel. Modellen kallas andelsjordbruk eller CSA (Community Supported Agriculture). Konsumenten som ingått avtal med producenten avhämtar till exempel en grönsakslåda varannan vecka under växtsäsongen. Grönsaksandelar är det vanligaste, men också bland annat äpplen från ett äppelträd eller kött, skinn och ull från får är möjliga att sälja som andelar. Den första andelsjordbruksmodellen i Finland är Kaupunkilaisten oma pelto som startade 2011 och är verksam i huvudstadsregionen. Idag finns det ca 15 andelsjordbruk i olika delar av landet.
Andelsjordbruket grundar sig i en önskan hos konsumenterna att få en närmare relation till matproduktionen i ett samhälle där några få stora kedjor kontrollerar livsmedelsmarknaden och miljöproblemen känns hotande. Att bli medlem i ett andelsjordbruk innebär ofta en livsstilsförändring i och med en ökad andel säsongsgrönsaker i dieten och mera matlagning hemma. Mängden mat som kastas bort kan också minska då konsumenten själv är delaktig i produktionen. Producenten å sin sida kan koncentrera sig på att producera mat eftersom skörden redan är såld på förhand.
Lantbruk 2.0 ordnade i oktober en digital workshop som behandlade de olika typerna av matnätverk. Deltagarna fick klistra in post it-lappar digitalt via Google Jamboard om fördelar, nackdelar och saker att utveckla. Mängden fördelar som räknades upp var betydligt större än nackdelarna och utvecklingsförslagen. Ur konsumentsynvinkel var fördelarna bland annat färska produkter och skapa en bättre konsumentupplevelse och samtidigt stöda den lokala ekonomin. För producenten finns möjligheter att träffa andra producenter, få direkt feedback av kunderna och en bättre förhandlingsposition när det gäller priset, jämfört med att produkterna såldes till grossist eller dagligvaruhandel. En nackdel var som känt arbetsmängden för bonden. Definitionen på närmat kan också vara otydlig och konceptet utnyttjas ibland av andra aktörer som inte gynnar lokalekonomin eller har en särskilt hållbar produktion av livsmedel. Saker att utveckla i framtiden är matturism, samlade plattformar och alternativ till Facebook som försäljningskanal för närmat. Även konsumenternas kunskap om matproduktion kunde ökas, vilket säkert även sker om modeller såsom andelsjordbruk blir vanligare i Finland.
I bilden syns fördelar med direktförsäljning och alternativa matnätverk, som deltagarna i projektets workshop har klistrat in.
Projektet Lantbruk 2.0 råkade ha sin begynnelse just i mars 2020 när coronaepidemin nådde Finland. Största delen av jobbet har därmed skötts på distans. Trots utmaningarna har projektet kunnat förverkliga det mesta av det som var planerat. Året har också varit speciellt för lantbruksföretagarna, med brist på utländsk arbetskraft, osäkra marknader och samtidigt ett stort uppsving i efterfrågan på lokalt producerad mat. Sommargästerna har stannat längre på stugorna, vilket förlängt säsongen med större försäljning för många producenter. Vad 2021 för med sig återstår att se.
Huvudbilden, foto: Emilia Westerholm
