Nya resultat

 

Det knepiga i att ta och att ge - vem lägger ägg i vems bo hos islandsknipan?


Kullparasitism inom arten är ett fenomen där honor lägger ägg i artfränders bon och undgår på så sätt en del av ungomvårdnadskostnaderna. Fenomenet är speciellt vanligt hos fåglar. En del studier har visat att värd och parasit är släktingar, medan andra studier visar att parterna är obesläktade. Eftersom släktingar är genetiskt rätt lika är det inte lönsamt för dem att göra varandra illa. I studierna som påvisat släktskap mellan värdar och parasiter har det ofta föreslagits att honorna samarbetar, medan studierna som inte påvisat släktskap hävdar att det är frågan om ren parasitism.
Denna studie följde islandsknipor i Västra Kanadas ödemarker under två häckningssäsonger. Parasiter i denna population kan ha egna bon som de sköter normalt vid sidan om att donera ägg till andra honor. Målet med denna studie var att klargöra huruvida värd och parasit är besläktade och hur detta påverkar parasiters äggläggningsbeteende beroende om parasiterna har ett eget bo eller inte.
Resultaten visade för första gången att parasiter med egna bon lade mer ägg i släktingars bon än i icke besläktade honors bon. Bolösa parasiterna reagerade inte alls på hur besläktade de var med värdarna, utan lade lika många ägg hos alla värdar oberoende av släktskap.
Dessa resultat tyder på två saker: 1) det finns en mekanism för igenkänning av släktingar och 2) parasiter med och utan bon har olika förökningsstrategier. Det verkar som om parasiter utan bon verkligen är rena parasiter medan parasiter med egna bon skulle samarbeta med sina släktingar genom att lägga en del av sina ägg hos dem. Dessa resultat tyder på att kullparasitism inom arten är både samarbete och konflikt, beroende på vem som är inblandad.

Studien publicerades i tidskriften Molecular Ecology. I samma nummer av tidskriften ingår också en omfattande sammanfattning över varför resultaten är så banbrytande som de är: John McA. Eadie och Bruce E. Lyon, The relative role of relatives in conspecific brood parasitism pages 5114-5118.


Länk till publikationen; Jaatinen, K., Öst, M., Gienapp, P & Merilä, J. 2011: Differential responses to related hosts by nesting and non-nesting parasites in a brood-parasitic duck

 

Hur samordnar ådorna i en sammanslagen kull sin vaksamhet och sitt dykande?


Hur bytesdjur i en grupp samordnar sin vaksamhet är viktigt med tanke på chansen att upptäcka annalkande rovdjur. Tidigare trodde man att individerna i en grupp inte reagerar på vad de andra gör utan att vaksamhetsperioderna är slumpmässigt fördelade i tid, men nyare forskning har avslöjat att vaksamheten ibland kan vara synkroniserad. Det här är problematiskt eftersom överlappande vaksamhet resulterar i stunder då ingen i gruppen är vaksam. Det finns också andra öppna frågor: spelar gruppstorleken eller närbelägna utomstående individer som inte är en del av gruppen en roll för hur aktiviteterna samordnas mellan individerna, och hur påverkar ungar som ingår i gruppen föräldrarnas beslut? Vi studerade samordnandet av vaksamheten hos ådor i sammanslagna kullar vars viktigaste funktion är att skydda ungarna mot trutangrepp. Vi fann att ådorna synkroniserade sina perioder av vaksamhet och att graden av synkronisering ökade med antalet ådor i gruppen. Det här utgjorde trots allt ingen risk för ungarnas säkerhet, eftersom den andel av tiden som åtminstone en av ådorna i gruppen var vaksam trots allt ökade med antalet ådor i gruppen. Vi upptäckte också att andelen överlappande vaksamhet minskade med kvoten av ungar till vårdande ådor i gruppen. Närbelägna utomstående ådor påverkade inte samordnandet av vaksamheten men kullar med färre ungar per vårdande åda, som erbjuder mindre utspädning av predationsrisken, var oftare associerade med närbelägna utomstående ådor. Slutsatsen av våra studier är att ungarnas sårbarhet för angrepp av rovdjur påverkar både samordnandet av vaksamhet hos föräldrarna och attraktionen till utomstående artkumpaner.

Resultaten publicerades i vetenskapstidskriften Behavioral Ecology. I undersökningen deltog forskarna Markus Öst från Aronias kustlandsteam samt Tekla Tierala som gjort en pro gradu om temat vid Helsingfors universitet.

Länk till publikationen

 

Varför och till vilken nytta byter ejdern boplats?


Varför byter en art boplats och vad har det för konsekvenser? Vi studerade ejdrarna i Hangö Tvärminne för att besvara denna enkla fråga.

Ejdern är en långlivad och ortstrogen art och i Hangö häckade ådorna i genomsnitt endast 21 meter från sin fjolårsboplats. Vissa individer kunde ändå förflytta sig flera kilometer och föregående års häckningsframgång, ådans ålder och häckningstätheten påverkade alla samtidigt förflyttningsavståndet. Förflyttningen var längre efter en misslyckad häckning medan ådorna förflyttade sig allt kortare sträckor med stigande ålder. Ådorna förflyttade sig även längre sträckor ifall näromgivningens häckningstäthet var låg. Grannådornas häckningsframgång hade ändå ingen inverkan på förflyttningsavståndet.

Förflyttningsavståndet påverkade inte häckningframgången ifrågavarande säsong utan häckningen blev ju mer försenad desto längre förflyttningen var. Förseningen torde bero på att boplatsvalet tar mer tid i en ny och främmande miljö. Eftersom de första häckarna i regel är de mest produktiva kan den förflyttningsrelaterade förseningen minska häckningsframgången.

Resultaten publicerade i vetenskapstidskriften Oecologia visar att ådan inte får någon nytta på kort sikt av att förflytta sig. Förflyttningen kan däremot löna sig i ett längre perspektiv. En betraktelse av öarna i Tvärminne skärgård avslöjade att vissa öar är säkrare häckningslokaler än andra. Eftersom ejdern är långlivad kan förflyttningen löna sig ifall ådan lyckas hitta en säkrare häckningsplats. När ådan väl funnit en trygg häckningslokal kan den lyckas med sin häckning flera år i rad.

I undersökningen deltog forskarna Markus Öst, Kim Jaatinen och Mikael Kilpi från Aronias kustlandsteam samt intendent Aleksi Lehikoinen från Naturhistoriska Centralmuseet.

Länk till publikationen