27.1.2011

Skalberoende utbredning av mjukbottenfauna och möjliga strukturerande krafter i system med låg diver


Variabiliteten i art-abundansmönster beskrivs otillfredsställande för de flesta ekosystem. Detta beror främst på att rumsliga strukturer ofta är skalberoende inom vida områden med delvis olika verksamma processer vid olika skalor. I en färsk undersökning från norra Östersjön har skalberoende fördelningsmönster i mjuka bottnars makrofaunasamhällen av naturligt låg diversitet undersökts i tre modellområden (I-III) kring Åland. Dessa områden representerar olika miljöregimer med avseende på öppenhet (vattenutbytestid), djup, organisk halt och näringskoncentration såväl som en ökande inom-områdesvariabilitet. En systematisk rut-design omfattande 64 biologiska och 16 abiotiska provtagningspunkter, hierarkiskt arrangerade efter tre (med avstånd 10 m, 100 m och 1000 m) respektive två rumsliga skalor (100 m och 1000 m), utnyttjades i varje område.

Fördelningen av makrofauna inom områdena var jämnast i det miljömässigt minst variabla området I, följt av område II som var intermediärt med avseende på både abiotisk och biotisk variabilitet och med område III alltid som det mest varierande området. Detta gällde både för analys med univariata och med multivariata statistiska tekniker. När bidraget från varje rumslig skala till den totala variansen undersöktes, visade det sig att mest variabilitet kom från den minsta provtagningsnivån (10 m) för majoriteten av de undersökta variablerna. Trots en hög överlappning i artsammansättning skilde sig områdena signifikant från varandra med avseende på samhällsstruktur. Detta styrdes både av (i) de dominerande arterna (Macoma, Mytilus, Monoporeia (se bild), Oligochaeta, Marenzelleria), och (ii) proportionen och fördelningen av ovanliga arter.

Dessa lågdiversa system visar klara artfördelningsmönster styrda av lokala miljöförhållanden, men med en tydlig biotisk komponent som kan ses genom proportionen och rollen av ovanliga arter och den höga rumsliga variabiliteten som observerades redan på den minsta skalan. Vår förståelse av rumslig variabilitet (eller "stabilitet") påverkas sålunda både av habitatet och av artsammansättningen. Resultaten är värdefulla för förfining av provtagningsdesign, för förbättrad tolkning av övervakningsprogram (inkluderande effekter på miljön förorsakade av människan) såväl som vid införande av frågor om skalberoende till områden som marin biodiversitet och skyddsbiologi.

Patrik Kraufvelin (Aronias Kustlandsteam), Jens Perus and Erik Bonsdorff (Miljö och Maribiologi, Åbo Akademi)
Marine Ecology Progress Series 426:13-28

Gå till "Nyhetsarkiv"