8.6.2015

Nytt i kolumnserien "Idag" - Tänk om allt blir tvärtom?

Publicerad i Västra Nyland 29.4.2015

Mikael Kilpi är forskningsledare vid Forsknings- och utvecklingsinstitutet Aronia

Tänk om allt blir tvärtom?

Jag har hängt ute på havet sedan mitten av mars och jobbat med ejdrar. Vattnen utanför Hangö är klara, så till den grad att jag kan se minnesbilder av barndomens hav för mer än 50 år sedan. När man kan se sandbottnar på 8-9 meters djup är det bra, och det har blivit bättre helt påtagligt redan några år nu.

Det tog just ungefär ett femtiotal år från havsforskarnas varningar om övergödning till att få någon form av förbättring till stånd ute till havs. Vägen från insikt och kunskap är krokig och lång och full av överraskningar. Innan kunskapen har tagit sig väg in i folks medvetenhet och beslutsfattarnas politiska vilja brukar klockan ha tickat på länge. Ur havets synpunkt kanske alltför länge, men uppenbarligen har allt det långsiktiga arbete som gjorts burit någon form av frukt. Idag finns väl knappast övergödningsskeptiker som tycker att man inte bör jobba för ett renare hav.

Under ungefär samma tidsrymd har också naturskyddet i övrigt antagit sin nuvarande form, med skyddsprogram, fredade områden och nationalparker som konkreta symboler. Knappast finns det heller så många skyddsskeptiker som ifrågasätter värdet av natur, arter och mångfald. Och, ändå är vi väl alla medvetna om att skeptikerna nog existerar, men dagens tillstånd består tack vare att en majoritet av oss alla vill se naturen som värdefull. Biologer och naturalister har arbetat under processens gång med att bygga upp praktiska åtgärder för skydd, men utan politisk förankring hade det nog inte riktigt blivit så mycket gjort.

Men tänk om allt rasar ihop och det som nu är, hamnar i papperskorgen? Tänk om det mitt i allt blir så, att det är fritt fram att slänga skit i havet, att det är fritt fram att tafsa på naturskyddets ramverk av lagar och förordningar. Tänk om klimatförändringen inte alls är på riktigt och alla sorter av skeptiker kan skapa en ny folkopinion och helt nya värdegrunder? Tanken är inte alls omöjlig, men den är också alldeles fruktansvärt skrämmande.
Då står vi där, alla som arbetat för naturen på sätt eller annat, med våra tvättade nackar. Vi ser hur livsverk rinner ut i sanden, hur det som varit rätt så sant är osanning, hur onyttiga vi varit, hur uselt vi förvaltat vårt liv, speciellt vi som trott oss vara skapare av kunskap. Ha!

Jag tror att det är bra att ibland slänga omkring skräckvisioner för att ruska liv i diskussioner. Det kan också vara hälsosamt att tänka efter före, och inse att inget kanske är bestående. Min egen glädje över ett helt konkret renare hav kan hastigt bli något annat ifall jag släpper fokus, ifall jag som forskare låter mig vaggas in i någon form av tilltro. Tillåt mer utsläpp i havet igen, och ögonblicket av förbättring bleknar hastigt bort!
Ständigt vaksam bör vara naturforskarens lystringsrop. Det samma gäller ju förstås oss alla andra med.

Gå till "Nyhetsarkiv"