11.6.2014

Nytt i kolumnserien "Aronia just nu" -ett otippat möte

Publicerad i Västra Nyland 29.5.2014

Ane T. Laugen, seniorforskare i evolutionär ekologi

Ett otippat möte

 

"Så vad forskar du i då?" frågade taxiföraren då jag berättat vad jag gör för brödfödan. Aronias peripatetiska forskare har precis inlett första sträckan på en tjugofyra timmars resa från Boise, Idaho, hem till Europa. En legitim fråga, och efter tjugo år i forskningsbranschen borde man vara redo att försvara användningen av skattebetalarnas pengar med hjälp av ett trettio sekunders ljudklipp. Men klockan är 04.20 och blandningen av eftersläpande jetlag från inresan, tre timmars sömn och svår koffeinabstinens ger ingen lust att prata jobb. Eller att prata alls. Dessutom lurar statistiken i bakhuvudet; beroende på hur man ställer frågan tycker 30 till 50 procent av amerikanerna att evolution genom naturlig selektion är humbug. En irrationell rädsla för att bli utslängd innan flygplatsen gör att jag väljer den enkla vägen, nämligen att utelämna e-ordet från samtalet.

Jag berättar att jag bland annat försöker förutsäga förändringar i fiskbestånd när vi tar ut ohållbart mycket fisk. "Och det gör vi ju, de flesta av de kommersiellt utnyttjade marina fiskbestånden är överfiskade" säger taxiföraren som bor och arbetar i en stad 750 kilometer från Stilla havet. Med amerikanskt mått är det dock ganska nära havet, men det glömmer jag i farten. ”Och inte nog med det”, fortsätter jag, ”vi tar oftast ut de största fiskarna och då …” ”… blir fiskarna mindre och mindre över generationer", säger taxiföraren, som om att prata respons på selektionstryck är business as usual. Det var som fan. Här får man minsann sina stereotyper ifrågasatta. Det visar sig att min samtalspartner har ett förflutet som fiskare i Dutch Harbour, ett litet samhället på Unalaskan Island i Aleuterna, Alaska. Under åren upplevde han själv att fångsterna blev mindre i både antal och storlek. ”Några grannar började fånga jättekrabbor längs kusten, men efter några säsonger fanns det bara småkrabbor kvar”.

Plötsligt vaken och intresserad av att bidra, påpekar jag att det generellt sätt är svårt att veta om de förändringar vi observerar har orsakats av en förändring i arvsmaterialet i bestånden på grund av att mindre individer favoriseras, eller om det är en miljöeffekt som kommer att försvinna om vi slutar fiska. ”Ja, för det är ju svårt att göra kontrollerade experiment i havet”, skjuter han in, och det är fullständigt korrekt.

Vilken höjdare att få sina fördomar krossade genast på morgonen! På planet somnar jag in med ett leende på läpparna och vaknar när flyget tar en sväng ut över havet precis norr om Golden Gate-bron för inflygning till San Fransisco. Och humöret är lysande fram tills flygstolsgrannen på nästa sträcka förvånar sig över att det finns så många vetenskapskvinnor – han sitter mitt emellan två. Men det är en annan historia.

Gå till "Nyhetsarkiv"